i Okategoriserade 356 ord

Den ofrivilliga rödpennan

I samma ögonblick mina ögon riktas mot en text sätts en för mig helt naturlig och nästan omedelbar process igång. Blixtsnabba signaler skickas genom nervsystemet samtidigt som de skrivna orden på sin väg mot näthinnan passerar genom ett obevekligt rättstavnings- och grammatikfilter.

Ologiska ordföljder, ord i fel tempus, genus eller kasus och innovativt stavade glosor höjer sig likt kraftigt lysande reliefer från ytan på vilken de är nedtecknade och får den virtuella rödpennan att dansa fram och markera dem i en gest lika precis och självklar som den hårt drillade ballerinans inövade rörelser i en vackert framförd pas de deux.

Det genereras absolut ingen skadeglädje i den automatiska och något udda aktiviteten. Mer en tillfredsställelse att avlusningen av verket går framåt och att kommande läsare med samma genetiska gåva (eller defekt?) kan koncentrera sig mer på innehållet och inte behöver snubbla på de små misstag som smugit sig in i välskriven och njutbar dikt eller prosa.

Förmågan att omedelbart upptäcka minsta ogräs i en annars näst intill perfekt och välskött matta skulle kunna ses som en förbannelse och innebära en uppenbar risk att bli utpekad som en pedant, manisk och ofelbar besserwisser, men jag väljer att se det annorlunda. Det handlar om att hjälpa, även om det kanske inte uppskattas av alla. Det finns med all säkerhet individer som inte ser felen, som inte bryr sig om felen, som betraktar dem som pikanta inslag i helheten och som en påminnelse om att ingen och inget varken är, kan eller bör vara perfekt.

Men jag ser dem och jag ställer gärna till rätta. Varje stucken maskros, varje utplånad kvickrot ger mig momentan ro och bidrar sannolikt till en mer långvarig tillfredsställelse och sinnesfrid.

Kalla mig korrekturkonstapel och du gör mig stolt.

Ge mig en text att granska och jag kommer vara dig för evigt tacksam.

/Hr Snikkel

 

15 reaktioner på ”Den ofrivilliga rödpennan”

  1. Jag har ju inte fått stavningskontrollen att fungera efter migreringen, är det ok om jag skickar work-in-progress till dig? 😉

    Du har min fulla förståelse. Har lite själv av den ådran men önskar jag också såg misstagen i relief, det verkar praktiskt och coolt – ungefär som personer som ser svaret på ett matematiskt problem i fyrfärg!

    Gillad av 1 person

    Svara

  3. Grattis! Då riskerar du aldrig att ha tråkigt, ty texter finns det gott om och mycket sällan är de helt oklanderliga i alla detaljer. Man kunde tro att en äkta snitsare skulle lida av samma åkomma, alternativt hade samma talang som du, men skumögd som han är missar han många stavfel i såväl egna som andras texter, varför han vore till föga hjälp som korrekturläsare. I gengäld är han desto observantare vad gäller grammatiska och syntaktiska oegentligheter, som han finner intressanta i ett större sammanhang. Det är oklart om Snikkelbecker önskar slarviga, felbemängda texter att frossa i eller om han föredrar välskrivna sådana där endast någon enstaka skönhetsfläck ger honom den njutning han söker som extra krydda. I det senare fallet kan måhända hans eget blogginlägg här ovan göra hans dag, ty i den vackra och välansade gräsmattan tycks ett ogräs ha gömt sig i form av en grammatisk oriktighet (som möjligen på ett försåtligt sätt döljs av ögats och örats förväxling med en likalydande riktig konstruktion). Trevlig stund med förstoringsglas och rödpenna tillönskas.

    Gillad av 1 person

    Svara

    2. Ett illvilligt och väl dolt groblad funnet, avlägsnat och bränt. Tackar och bockar och passar på att ge svar på din fråga. Ett svar som lyder: ”Välskrivna texter”. Snitsarens alster är ett bra exempel på sådana!

      Lägger med detta luppen på nattygsbordet och gör mig redo för nattvila. Natti natti!

      Gilla

      Svara

  4. Det groblad du avlägsnat måste mina ögon ha missat, medan däremot en överblommad maskros ännu sticker i ögonen på mig och på den här boende bibliotekarie som för säkerhets skull också ombetts läsa texten. Möjligen ska ogräset synas bättre i morgonljus.

    Gilla

    Svara

    1. God morgon,

      Glömde kvar luppen på sängbordet men gjorde ändå ett försök till ogräsjakt på tågresan till jobbet. Hittade en förtvinad och utblommad gammal maskros som jag knipsade bort strax innan tåget saktade in på en av de tvenne mellanstationerna. En maskros som jag tittat på tidigare utan att kunna bestämma mig för om jag verkligen såg rätt. Ibland ser man det man vill se och inte det som verkligen är.

      Jag passade även på att plantera tillbaka det grässtrå jag under gårdagskvällen lyckats förväxla med ett illvilligt groblad.

      Kanske finns det fortfarande ytterligare fadäser i den text jag nu så smått börjar bli hemmablind inför. Skulle så visa sig vara fallet bör jag kanske låta det bero. Som terapi.

      Gilla

      Svara

  5. Med risk att dominera detta kommentarsfält håller jag mig envist och beskäftigt kvar. Jag måste erkänna att jag inte upptäckt några förändringar i texten, varför jag inte heller tycks ha sett andra ogräs än det som fortfarande sticker i ögonen. (Möjligen önskar jag vid förnyad läsning mer kongruens i sammanställningen ”… som en pedant, manisk och ofelbar besserwisser” ). Nej, det jag (och min sambo) genast noterat gäller ett personligt pronomen i fel kasus, och som den hängivne språkanalytiker jag är har jag inte bara en förklaring till vari felet består utan även en aning om varför det riskerar att slinka förbi ett yngre språköra, allt formulerat i mitt huvud i väntan på att efter önskemål nedskrivas här.

    Det bör dock tilläggas att liknelsen vid en gräsmatta gör snikkelbeckers text stor orättvisa. Jag vill hellre se den som en trädgård med planteringar, dammar och slingrande gångar, och medan en monokultur lätt hålls ogräsfri, är denna prunkande skapelse med nödvändighet mer svårtuktad. Snikkelbecker är kort sagt inte rädd för att ta ut de språkliga svängarna, vilket en sann snitsare uppskattar. Och även som erfaren trädgårdsmästare (för att återgå till den botaniska metaforiken) finner han behag i den snikkelbeckerska trädgården.

    Gillad av 1 person

    Svara

    1. Tackar för de värmande orden och kan samtidigt meddela att jag inte kunde låta bli att återigen springa igenom texten då Snitsaren gav en så pass kittlande och vägvisande ledtråd. Ett styck pronomen i fel kasus funnet i fjärde stycket. Denna envisa kirskål är nu utplånad och ersatt av frodigt gräs i skinande objektsform.

      Terapin således helt utebliven.

      Gilla

      Svara

  6. Det gläder mig att min anmärkning funnit nåd hos snikkelbecker!
    Då jag emellertid ägnat mycken tid åt problemet (ja, med ett yngre språkbruk törs jag säga att snikkelbecker gjort snitsarens dag) känner jag mig ändå nödsakad att delge snikkelbecker och världen mina tankar i sammanhanget. Med risk för att stämplas som oförbätterlig bloggkapare och med reservation för att min grammatiska terminologi inte är uppdaterad vill jag som snitsare ha följande till protokollet:

    I satsen ”som betraktar dem som pikanta inslag i helheten” måste det alltså stå ”dem” eftersom det handlar om ett personligt pronomen som ackusativobjekt.
    Av språkvetare anses det däremot korrekt att skriva exempelvis både
    ”Jag betraktar dem som passerar förbi”.
    och
    ”Jag betraktar de som passerar förbi”.
    Om detta finns mycket att läsa för den som så önskar. I det första fallet tolkas ”dem” som personligt pronomen med efterföljande fristående relativsats, och i det andra fallet tolkas (vill jag minnas) ”de” som demonstrativt pronomen med en nödvändig och oskiljaktig efterföljande relativsats, varvid konstruktionen är en enhet och sasten kan liknas vid ”Jag betraktar de förbipasserande” där ett ”dem” vore otänkbart. Jämför också engelskan som här varken skulle ha ”they” eller ”them” utan det demonstrativa ”those”. Medan äldre språkbrukare håller sig till den första varianten tycks yngre föredra den andra och jag har förstått att en del av dem till och med finner den första konstruktionen med ”dem” konstig. Att kombinationen ”de som” kan passera deras språköron oavsett sammanhang är därför begripligt om än inte helt oproblematiskt.
    Ty i vårt fall handlar det om en annan (försåtligt likalydande) kombination ”de som”, där ”som” inte är ett relativpronomen före en relativ bisats utan inleder en bestämning till verbet ”betraktar” som svar på frågan ”hur” eller ”som vad” och kan möjligen ersättas med ”såsom”. (I engelskan översätts detta ”som” med ”as”. Jämför ”I see those who pass” och ”I see them as my friends” ). I alla händelser kan pronomenet i vårt fall inte vara annat än personligt och som ackusativobjekt i satsen ska det mycket riktigt heta ”dem”.

    När den slumrande snitsaren ändå är väckt av sin egen musik kan han lika gärna ta ett sista kliv i klaveret och länka till ett gammalt blogginlägg i ämnet, där åtminstone de många kloka kommentarerna är läsvärda. De kängor snitsaren ger en del språkpoliser här och där i inlägget ska inte drabba goda felfinnare som snikkelbecker.
    https://snitsaren.Wordpress.com/2009/09/03/salongsfahighet/

    Gillad av 1 person

    Svara

  8. Ett språkekvilibristiskt författat inlägg, och så tvenne ordakrobaters konstfärdiga kommentarer. Ren njutning! Hos mig smyger allsköns stav- och grammatikfel sig ofta in. Ibland av brådska, ibland av okunskap. Och ibland fullt medvetet, av språklekande skäl eller av rent och skärt rebelleri mot rigida regler.
    Andras texter flyter jag oftast igenom utan ofrivillig rödpenna, vilket just nu – när jag korrläser en kommande bok – inte är ultimat. Bara en sak ger mig klåda: texter där de felaktigt bytts mot dem. En ren pina!

    Gillad av 1 person

    Svara

  9. Jag läser ”ofta” i din text, men håller inte med. Alls. Rycker instinktivt ut med överstrykningspennan då jag misstänker att du i all hast råkat förväxla det mot ett ”väldigt sällan”.

    Korrläser? Din lyckans ost! Var din uppdragsgivare för evigt tacksam käraste Burebornskan. Och tack för din värmande kommentar.

    Gilla

    Svara

Lämna ett svar till snitsaren Avbryt svar