Jag släntrar de femtio meterna nerför gatan från det lokala frukostcafé jag precis lämnat, rundar hörnet och kliver in genom den trånga, slitna och solblekt ljusbruna porten. Det doftar av nygrillad kyckling i det vita trapphuset när jag kliver in. Det är mannen i hålet-i-väggen-restaurangen alldeles intill som förbereder lunch för sina stamkunder. Jag trycker på lyset-knappen och lamporna tänds i samma ögonblick som det klassiska relä-knäppet hörs bortifrån proppskåpet. Med raska kliv tar jag mig upp för de fyra halvtrapporna, sätter nyckeln i dörrlåset, vrider de två och ett halvt varven motsols, öppnar och kliver in i den lilla tvåan. Hälsar på Kim – min hyresvärds stående gäst, en limegrön, genomskinlig provdocka iklädd guldhalsband och grön boa – och slänger den medhavda, men sedan länge avtagna jackan över en stol. Önskar samtidigt att vi hade haft ett roligare ord än ‘provdocka’ i vårt språk för dessa härliga plastvarelser. Mannequin – som det väl heter både på franska (originalet?) och engelska – och den spanska varianten Maniquí låter ju så mycket … vackrare och gör Kim och hans “kins” så mycket mer rättvisa. Åtminstone i Hr Snikkels öron, hjärna och hjärta.

Solen flödar genom balkongdörrens fönster in i mitt lilla grön- och lilamålade rum, ljuden från trafiken i minirondellen nedanför är konstant närvarande och ligger som en trevlig bakgrundsljudmatta som ger mig både sällskap och ro. Jag går fram till balkongdörren, drar ur tak- och golvhaspen som håller den på plats, öppnar upp och kikar ner över vardagslivet som pågår fem meter under mig. De vita taxibilarna står som vanligt i en lång rad alldeles precis nedanför, kvarterets proffsdrickare sitter på en bänk i parken borta till vänster. Jag tycker mig se en av dem titta upp och nicka mot mitt håll, så jag visar med en vinkande gest att jag uppmärksammat honom och hans förmodade hälsning. Han vinkar inte tillbaka. Vänder blicken över till andra sidan och följer den ner längs “La Gunilla” – den trånga gatan med alla de vackra husmålningarna som ger mig sådan glädje och inspiration varje gång jag passerar dem. Tittar upp och kisar mot solen och känner mig i min tysthet oerhört tacksam att den finns, att jag får ta del av dess energi och att vi äntligen lyckats hitta varandra igen efter ett halvår av nordligt mörker.

Backar från balkongen tillbaka in i lägenheten och sätter mig i rummets armlösa fåtölj i brunt skinn. En osedvanligt bekväm möbel som kanske inte ser så mycket ut för världen, men som verkligen fyller sin funktion för en frilansande skribent och korrekturkung på turné.

Sträcker mig efter datorn, lyfter på locket och börjar fila på en av de artiklar jag lovat mig själv att försöka bli klar med under min tid här nere. Vänder och vrider och ändrar. Dispositionen och idéerna, som jag tyckte så mycket om igår när jag uppflugen på en stenläktare i stadens antika, romerska ute-teater satt och planerade arbetet, känns idag inte lika självklara. Men, pennan till pappret, fingrarna på tangentbordet och det ska nog kunna bli något i alla fall. Kanske en helt ny story med sydländsk touch? Kanske en story om livet à la Málaga?

/Hr Snikkel