Det är lördag förmiddag och klockan i kyrktornet tvärs över gatan har precis slagit tio av sina distinkta, nästan öronbedövande slag. Personalen på caféet på ena hörnet av Plaza de la Victoria verkar ha mycket att stå i – precis som alla morgnar i en stad vars invånare hellre verkar vilja inta dagens första mål på lokal än hemma vid köksbordet. Klientelet denna sabbatsdag skiljer sig kanske dock en aning från vardagarnas stamgäster. 

Solen skiner över hälften av borden ute på trottoaren, de andra ligger i skön, svalkande skugga. Jag läser den 11:e mars på telefonen och sitter i shorts och T-shirt vid ett av skuggborden och är alldeles precis lagom varm. Dessutom verkar jag vara helt omringad av ”locals” och befinner mig mitt i ett ur verkligheten plockat skådespel där det skrattas, pratas, röks, dricks kaffe, öl och nypressad juice. Kyparen känner de flesta av sina gäster, han småpratar och skojar med dem och ser ut att stormtrivas där han vant glider omkring i sin vita, uppkavlade skjorta och sitt lite lätt slitna portmonnä-bälte i de svarta byxorna. På serveringsbrickan som han hanterar som vore den en förlängd del av hans serveringsvana arm står det metall-bringare med varm mjölk som han häller ur för att ”con leche”-komplettera de nyserverade, halvfyllda kaffeglasen.

Det är en skön blandning i ensemblen. En far och son tillsammans med farmor, en tonårsgrabb omklädd för fotbollsträning. Några glada pensionärspar, en familj, ett ungt par. En ensam farbror i keps som kommer och sätter sig ner vid ett ledigt bord och öppnar dagens ”El Pais” som han tagit med sig. En ung grabb som plötsligt reser sig och rusar iväg med mammans högljudda instruktioner som följe i flykten. Ser honom lydigt vänta vid övergångsstället en bit bort innan han störtar vidare.

Olivoljan står framme på alla de röda Coca-cola-reklamförsedda plastborden. Jag läser på flaskans etikett för att se om jag kan plocka upp någon ny glosa då jag i ögonvrån ser att kyparen noterat min ankomst.  Han kommer fram till mitt bord och slänger ur sig ett ”Buenas!” som jag tolkar som en andalusisk kortvariant av ”Buenos dias!’  Jag ber om menyn varpå han snabbt replikerar med en uppräkning av det som förmodligen oftast serveras till hugade frukostspekulanter. Eller var det kanske ett gäng alternativ han precis räknade upp i den levererade kulsprutesalvan, i vilken jag nätt och jämnt lyckades uppfatta ”con leche”, ”zumo” och ”naranja”. Jag nickar, ger tummen upp och funderar på vad – förutom kaffe med mjölk och apelsinjuice – jag beställt. Jag gissar att det är någon slags variant av spansk potatis-omelett då jag faktiskt tyckte mig även höra något om tortilla. Efter ett par minuter inser jag att jag gissat rätt. Nästan. Det blir omelett, men inklämd i ett bröd. En omelettmacka alltså. En sån praktisk allt-i-ett-lösning, tänker jag och tuggar i mig.

När kaffet och juicen är uppdruckna, mackan (och omeletten) uppäten, signalerar jag till kyparen att jag gärna skulle vilja betala. ”Tres euro cincuenta” ropar han tillbaka mitt i en mjölkupphällning några bord bort. Gräver i shortsfickan och fiskar upp två stycken 2€-mynt som jag lite käckt och låtsas-lokalt smått nonchalant lägger på bordet samtidigt som jag reser mig i ett ”Gracias!” och går. Efter bara något enstaka steg hör jag den alerte kyparen hojta med full volym: ”¡Bolsa!” efter mig. Satan! Plastpåsen! (Som för dagen fått agera strand-bag och som jag prydligt placerade under det röda plastbordet då jag anlände). Jag vänder, plockar åt mig påsen, nickar åt kyparen och är oerhört tacksam att världen i form av en alert andalusisk cafékypare är så underbart vänligt sinnad mot en förvirrad skribent på turné.

Buenas!

/Hr Snikkel