Snikkel servar långt

Det är GAX-helg i Skåne. GAX 100 miles – en ultralöpartävling längs Skåneledens Österlenled. GAX 100 miles – 16 mil, 59 löpare, 10 funktionärer, 3 depåstopp och max 32 timmar. En helg att minnas, en helg att längta tillbaka till. En helg fylld av enorma prestationer, fantastiska människor och en stämning så godhjärtad och full av hjältemod, hjälteinsatser, pepp och tacksamhet att det verkar näst intill gränslöst. GAX 100 miles – ett drygt dygnslångt inferno av intryck i all dess lågmälda skönhet. Ett inferno av bilder, ljud, ljus, stela ben, salta godisfiskar, fuktskadade kakor och kall risgröt i vilket Hr Snikkel iklätt sig en servande roll som ultraloppsfunktionär.

Mitt i detta intrycks-inferno landar plötsligt ett norrbottniskt väsen som vore han ditskickad av frälsaren själv. Med sina isblåa ögon och sin snälla, men av förmodad trötthet något tomma blick sitter han där i den filtförsedda tronen på Sandhammarens depåstopp reserverad åt slitna löpare med 13 mil i benen. Det hade hunnit ljusna och klockan var nog närmare fem när han som från ingenstans kom tassandes på spången som leder upp från stranden. Han knäppte upp det blå och något luggslitna spännbandet som höll den till synes blytunga ryggsäck han burit på i nästan ett helt dygn på plats. Han krängde den av sig och den landade tungt med en dov duns i gruset.

Väl i stolen blir han erbjuden kaffe och han böjer tyst sitt huvud i ett ödmjukt tack. Får frågan om han också är hungrig varpå han återigen nickar och drar in en smula skånsk morgonluft till svar. Varma koppens tomatsoppa hälls upp och han låter sig väl smaka. För varje sked förmedlar han på sitt klockrena lulemål hur fantastiskt gott det är och hans tacksamhet vet inga gränser. Mitt i en slurk tittar han med sitt isblå lugn försiktigt upp från koppen. En blick först riktad rakt ut i det tomma intet och sedan på oss funktionärer. Plötsligt säger han:

– Ja kan int fatt hur det kunde bli så där med Bertil Lundell. Han ba satte sä ner för å knyta skon och så börja han å skak. Å int gick de å få stopp på det heller. Helt otroligt som han frös. Tyck så synd om honom.

Och så återgår han till den erhållna tomatsoppan som han med god aptit fortsätter att sörpla i sig.

– Otroligt gott det här. Tack så mycket.

Innan vi vet ordet av ser vi honom åter i rörelse. Tassandes uppför asfaltsvägen, förbi Heidenstam-fyren med blyväskan återigen tryggt fastmonterad med det ljusblå spännbandet svängandes fram och tillbaka över den norrländska ryggen på sin fortsatta väg mot Ystad och ett välförtjänt bältesspänne som bevis för sin makalösa triumf.

GAX 100 miles – en lång serie av oväntade möten med långtspringande människor som likt oförglömliga små sagor etsar sig fast och dröjer sig kvar.

_BEY3236_2

/Hr Snikkel

Snikkel lyfter tungt

Med tungviktaren – den 24-105-försedda Nikon D600:n – i hand ses Hr Snikkel på cykel fara iväg söderut mot ett dokumentationsuppdrag. Ett uppdrag som kom att kantas av starka väggfärger, starka personligheter, starka muskler och starkt skinande glädje och som en vecka senare resulterade i en publicerad artikel i Skånska Dagbladet.

Det låg helt enkelt en story för god för att inte berättas och väntade bland alla de färgglada bilderna. En story om en fyscoach med ett flertal SM-guld på sitt CV – både som idrottare och tränare, om ett handbollslag som likt en Hummel-klädd David fått damhandbollens Goliat – självaste megajätten Sävehof – på fall och därmed också äran att klä sig i kortbrättad guldhatt den där magiska lördagen i mitten av maj. En story om ett ståndsmässigt nationaldagsfirande bland stänger och skivor i klassiska gymlokaler.

Gymlokaler som för övrigt snart ska jämnas med marken för att stadens invånare ska kunna parkera sina cyklar någonstans då de besöker stans blivande, nya arenaområde, men det är en helt egen story snart redo att förtäljas …)

Nåja, nog snackat. Håll till godo.

/Hr Snikkel

H65 Höörs guldtjejer ska nu bli ännu starkare

På nationaldagen reste hela guldtruppen från H65 Höör till Kristianstad för att träffa sin nya fystränare, Jonas Carlström, som ska hjälpa laget att bygga styrka inför kommande säsong som titelförsvarare.

Det är ett förväntansfullt gäng tjejer under ledning av en minst lika förväntansfull coach Ola Månsson som på nationaldagsmorgonen samlas i Basic Gyms lokaler vid arenaområdet i Kristianstad. Målet för dagen är att sparka igång lagets sommarfysträning, få en första inblick i Jonas Carlströms filosofi om styrketräning för handbollsspelare samt att skapa förutsättningar för att kunna lägga upp individuella program till var och en av spelarna.

Jonas har lång erfarenhet av att jobba med SM-guldmedaljörer i handboll. Han har nämligen under de senaste tio åren byggt den numera välkända fysiska styrkan i IFK Kristianstads handbollsherrlag – en styrka som för IFK utgör grunden i det som resulterat i fem SM-finaler och tre SM-guld de senaste sex åren. En styrka som nu alltså är tänkt att byggas även i SM-guldlaget på damsidan!

Teori och tydliga demonstrationer av olika övningar varvas med praktik där alla tjejer får köra igenom det som förevisats och som kommer att ingå i deras individanpassade styrkeprogram signerat Jonas Carlström. Vilken vikt som lastas på stången vid respektive övning noteras noggrant av varje spelare i ett förtryckt formulär. Ordning och reda, struktur, disciplin och kontinuitet, enkla övningar med stor fokus på rätt teknik samt bibehållen glädje och glimten i ögat, det är enligt Jonas framgångsreceptet för en lyckad fysträning.

– Övningarna jag använder syftar till att främja rörligheten och bygga allmänstyrkan, explosiviteten och träningståligheten hos spelarna. Styrketräningsprogrammen är individanpassade, men det är ingen handbollsspecifik styrketräning jag lär ut, säger Jonas med snart 30 års erfarenhet av att fysträna idrottare från många olika sporter

– Ska du bli en duktig handbollsspelare ska du träna handboll. Styrketräningen gör dig dock allmänt starkare så du kan träna hårdare, återhämta dig snabbare, spela fler matcher samt väsentligt öka chanserna att hålla dig skadefri.

Stämningen är hög i lokalen där det finns plats för alla spelare att samtidigt engagera sig i övningarna. Jonas och hans instruktionshjälpreda för dagen, Ida Lönqvist, går runt till var och en och instruerar, svarar på frågor och rättar till tekniken när så behövs.

Tre timmar och många skivstångslyft senare är tjejerna genomtränade, alla lappar ifyllda och både truppen, handbollscoacherna och fysinstruktörerna mycket nöjda med starten på nationaldagen och det nya fysträningsupplägget.  De verkar alla även se fram emot en spännande sommar och kommande handbollssäsong.

– Det känns riktigt lyxigt att få ett personligt träningsprogram med allt tydligt specificerat vad gäller övningar, vikter och antal repetitioner, säger Sofia Hvenfelt som med skräckblandad förtjusning ser fram emot sommarmånadernas många löp- och styrketräningspass.

– Och helt perfekt att vi kommer att träffa fystränaren regelbundet framöver, fyller Marie Wall i.

– Det betyder mycket för kontinuiteten i den viktiga styrketräningen som vi kommer att ha stor nytta av.

Tränaren ser också mycket nöjd och belåten ut.

– Ja, det här kommer att bli bra, mycket bra till och med, det är jag helt övertygad om, säger Ola Månsson på sin entusiatiska och breda skånska innan han och resten av H65-truppen far tillbaka till Höör för fortsatt nationaldagsfirande.

Skånska Dagbladet sid B7 20170613
Den publicerade versionen där rubriksättaren gjort sitt och redaktören bytt tempus från presens till imperfekt – åtminstone på de flesta ställena …

 

Mayonesa invisible

Sitter i den lilla soffan i lägenheten och sköljer ner kvällsmålet med ett glas lokalt Rioja och tänker med ett leende tillbaka på lunch-showen som jag fick uppleva idag. Smög nämligen ner till ett riktigt coolt ställe mitt i stan som min hyresvärd tipsade om igår, en restaurang på en ”gömd” innergård som man måste känna till för att hitta till, la casa invisible.

Gick in i den trånga gränden, genom porten och tittade in. Olika sorters exotiska träd som bildade ett grönt, skönt och naturligt tak, schysst grafitti på väggarna, intressant och avspänt folk (förmodligen mest locals) vid borden, en del dreads, nån keps, ett par skägg, två lunchpausande ölleverantörer.

Tog mig över den stensatta gården och fram till den lilla baren och beställde dagens rätt, en trerätters “menu del dia”. Den coola bohem-snubben på andra sidan disken med en penna bakom örat ställde en del rappa motfrågor och lät mig treva mig fram bland de spanska glosorna som for runt uppe i skallen. Han ansträngde sig icke nämnvärt för att göra sig bättre förstådd där han matade på med sin laid-back och i mitt tycke lite slarviga Andalusien-spanska. Men, så ska det ju vara när man är ute och far. Det är så vi vill ha det. Ta den spanska bohem-tjuren vid hornen bara och öva, öva, öva.

IMG_3795

Jag gick och satte mig vid ett bord, njöt av atmosfären och kände att hungern nu i allra högsta grad var närvarande. Förrätt och huvudrätt serverades relativt klanderfritt. Eller.. Ja, jo, de serverades i varje fall. Även om den senare inte hittade rätt adress förrän den coole kyparens hjälpreda förstått att det var den långe gringon vid bordet snett bakom det största trädet som skulle ha den. En gringo han lyckades hitta först när gringon i fråga ställde sig upp och pekade på sig själv.

Det som serverades var både vällagat och smarrigt och gringon lät sig väl smaka.

Sen blev det dags för rätt numero tres. Jag hade (för första gången i mitt liv) beställt sojayoghurt till efterrätt. Det var nämligen typ det enda jag kunde tyda av det som var nedklottrat under ”Postres” (desserter) på den svarta tavlan framme vid baren som utgjorde menyn på etablissemanget.

En liten skål med sojayoghurt anlände. Tackar. Satt och skrev när skålen kom, avbröt skrivandet, tog en rejäl sked.

Oj…

Tvekade om jag verkligen skulle svälja eller använda askkoppen på bordet som spott-dito. Jag svalde, satte tillbaka skeden i skålen, fortsatte skriva.

Efter ett tag kom den coola kyparen tillbaka och denna gång tilltalade han mig direkt på engelska – vilket var förvånade då vi ju hade haft lite help-yourself-språkkurs tidigare utan något som helst fusk i form av engelska stödord …

Cool kypare: ”You didn’t taste it, did you?”

Förvirrad gringo: ”Well, yes, but it was a bit …”

Cool kypare:  ”I’m sorry. It’s not yoghurt, it’s mayonnaise! Wrong bowl.“

Förvirrad (och på något vis lättad) gringo: ”Ah, no wonder …”

En stund senare kom den riktiga desserten. En ”smula” skillnad måste jag tillstå. Mycket gott! ¡Muy sobreso!

La vida es como un cuenco de postre – nunca sabes qué te va a tocar! 

/Hr Snikkel

À la Málaga

Jag släntrar de femtio meterna nerför gatan från det lokala frukostcafé jag precis lämnat, rundar hörnet och kliver in genom den trånga, slitna och solblekt ljusbruna porten. Det doftar av nygrillad kyckling i det vita trapphuset när jag kliver in. Det är mannen i hålet-i-väggen-restaurangen alldeles intill som förbereder lunch för sina stamkunder. Jag trycker på lyset-knappen och lamporna tänds i samma ögonblick som det klassiska relä-knäppet hörs bortifrån proppskåpet. Med raska kliv tar jag mig upp för de fyra halvtrapporna, sätter nyckeln i dörrlåset, vrider de två och halvt varven motsols, öppnar och kliver in i den lilla tvåan. Hälsar på Kim – min hyresvärds stående gäst, en limegrön, genomskinlig provdocka iklädd guldhalsband och grön boa – och slänger den medhavda, men sedan länge avtagna jackan över en stol. Önskar samtidigt att vi hade haft ett roligare ord än ‘provdocka’ i vårt språk för dessa härliga plastvarelser. Mannequin – som det väl heter både på franska (originalet?) och engelska – och den spanska varianten Maniquí låter ju så mycket … vackrare och gör Kim och hans “kins” så mycket mer rättvisa. Åtminstone i Hr Snikkels öron, hjärna och hjärta.

Solen flödar genom balkongdörrens fönster in i mitt lilla grön- och lilamålade rum, ljuden från trafiken i den lilla rondellen nedanför är konstant närvarande och ligger som en trevlig bakgrundsljudmatta som ger mig både sällskap och ro. Jag går fram till balkongdörren, drar ur tak- och golvhaspen som håller den på plats, öppnar upp och kikar ner över vardagslivet som pågår fem meter under mig. De vita taxibilarna står som vanligt i en lång rad alldeles precis nedanför, kvarterets proffsdrickare sitter på en bänk i parken borta till vänster. Jag tycker mig se en av dem titta upp och nicka mot mitt håll, så jag visar med en vinkande gest att jag uppmärksammat honom och hans förmodade hälsning. Han vinkar inte tillbaka. Vänder blicken över till andra sidan och följer den ner längs “La Gunilla” – den trånga gatan med alla de vackra husmålningarna som ger mig sådan glädje och inspiration varje gång jag passerar dem. Tittar upp och kisar mot solen och känner mig i min tysthet oerhört tacksam att den finns, att jag får ta del av dess energi och att vi äntligen lyckats hitta varandra igen efter ett halvår av nordligt mörker.

Backar från balkongen tillbaka in i lägenheten och sätter mig i rummets armlösa fåtölj i brunt skinn. En osedvanligt bekväm möbel som kanske inte ser så mycket ut för världen, men som verkligen fyller sin funktion för en frilansande skribent och korrekturkung på turné.

Sträcker mig efter datorn, lyfter på locket och börjar fila på en av de artiklar jag lovat mig själv att försöka bli klar med under min tid här nere. Vänder och vrider och ändrar. Dispositionen och idéerna, som jag tyckte så mycket om igår när jag uppflugen på en stenläktare i stadens antika, romerska ute-teater satt och planerade arbetet, känns idag inte lika självklara. Men, pennan till pappret, fingrarna på tangentbordet och det ska nog kunna bli något i alla fall. Kanske en helt ny story med sydländsk touch? Kanske en story om livet à la Málaga?

IMG_3786

/Hr Snikkel

¡Bolsa!

Det är lördag förmiddag och klockan i kyrktornet tvärs över gatan har precis slagit tio av sina distinkta, nästan öronbedövande slag. Personalen på caféet på ena hörnet av Plaza de la Victoria verkar ha mycket att stå i – precis som alla morgnar i en stad vars invånare hellre verkar vilja inta dagens första mål på lokal än hemma vid köksbordet. Klientelet denna sabbatsdag skiljer sig kanske dock en aning från vardagarnas stamgäster. 

Solen skiner över hälften av borden ute på trottoaren, de andra ligger i skön, svalkande skugga. Jag läser den 11:e mars på telefonen och sitter i shorts och T-shirt vid ett av skuggborden och är alldeles precis lagom varm. Dessutom verkar jag vara helt omringad av ”locals” och befinner mig mitt i ett ur verkligheten plockat skådespel där det skrattas, pratas, röks, dricks kaffe, öl och nypressad juice. Kyparen känner de flesta av sina gäster, han småpratar och skojar med dem och ser ut att stormtrivas där han vant glider omkring i sin vita, uppkavlade skjorta och sitt lite lätt slitna portmonnä-bälte i de svarta byxorna. På serveringsbrickan som han hanterar som vore den en förlängd del av hans serveringsvana arm står det metall-bringare med varm mjölk som han häller ur för att ”con leche”-komplettera de nyserverade, halvfyllda kaffeglasen.

Det är en skön blandning i ensemblen. En far och son tillsammans med farmor, en tonårsgrabb omklädd för fotbollsträning. Några glada pensionärspar, en familj, ett ungt par. En ensam farbror i keps som kommer och sätter sig ner vid ett ledigt bord och öppnar dagens ”El Pais” som han tagit med sig. En ung grabb som plötsligt reser sig och rusar iväg med mammans högljudda instruktioner som följe i flykten. Ser honom lydigt vänta vid övergångsstället en bit bort innan han störtar vidare.

Bolsa

Olivoljan står framme på alla de röda Coca-cola-reklamförsedda plastborden. Jag läser på flaskans etikett för att se om jag kan plocka upp någon ny glosa då jag i ögonvrån ser att kyparen noterat min ankomst.  Han kommer fram till mitt bord och slänger ur sig ett ”Buenas!” som jag tolkar som en andalusisk kortvariant av ”Buenos dias!’  Jag ber om menyn varpå han snabbt replikerar med en uppräkning av det som förmodligen oftast serveras till hugade frukostspekulanter. Eller var det kanske ett gäng alternativ han precis räknade upp i den levererade kulsprutesalvan, i vilken jag nätt och jämnt lyckades uppfatta ”con leche”, ”zumo” och ”naranja”. Jag nickar, ger tummen upp och funderar på vad – förutom kaffe med mjölk och apelsinjuice – jag beställt. Jag gissar att det är någon slags variant av spansk potatis-omelett då jag faktiskt tyckte mig även höra något om tortilla. Efter ett par minuter inser jag att jag gissat rätt. Nästan. Det blir omelett, men inklämd i ett bröd. En omelettmacka alltså. En sån praktisk allt-i-ett-lösning, tänker jag och tuggar i mig.

När kaffet och juicen är uppdruckna, mackan (och omeletten) uppäten, signalerar jag till kyparen att jag gärna skulle vilja betala. ”Tres euro cincuenta” ropar han tillbaka mitt i en mjölkupphällning några bord bort. Gräver i shortsfickan och fiskar upp två stycken 2€-mynt som jag lite käckt och låtsas-lokalt smått nonchalant lägger på bordet samtidigt som jag reser mig i ett ”Gracias!” och går. Efter bara något enstaka steg hör jag den alerte kyparen hojta med full volym: ”¡Bolsa!” efter mig. Satan! Plastpåsen! (Som för dagen fått agera strand-bag och som jag prydligt placerade under det röda plastbordet då jag anlände). Jag vänder, plockar åt mig påsen, nickar åt kyparen och är oerhört tacksam att världen i form av en alert andalusisk cafékypare är så underbart vänligt sinnad mot en förvirrad skribent på turné.

Buenas!

/Hr Snikkel

Sargen släppt

Ett nytt kapitel har inletts i sagan om Snikkelbecker Media och dess ägare. Trygghetssargen har släppts, storbolagsblåstället lagts på hyllan och Hr Snikkel-dräkten dragits på. Batteriet är nyladdat, kaffet nybryggt, glasögonen putsade och ”Lycka till”-pennan fylld till bredden av ivrigt bläck – både rött och svart. Fingrarna redo att dansa till tangenternas smattrande – och vice versa. Hr Snikkel redo att ge sig ut, ge sig av och ta sig an både sina egna och sina kunders texter. 

Knivskarpa iakttagelser

Små, slemmiga och noggrannt tillslipade bitar gladpack sitter fastklistrade på ett par blåfärgade hornhinnor. En revolution i nanoteknikens spår som skapat mycken glädje för många skumögda människor genom åren och som nu äntligen funnit sin väg även till min något suddiga och konturlösa värld. En värld som den senaste veckan genomgått en optikens metamorfos för att nu kunna uppfattas som extremt tydlig och detaljrik och som fått de mest vardagliga aktiviteter och ting i mitt liv att anta en helt ny knivskarp dimension. 

Som på dagens löptur över välkända marker då det genom nämnda gladpacktunna linser iakttogs en icke sinande ström av nya mönster, nya vyer, nya knivskarpa detaljer som fick mig att både häpna och njuta. Av magnifikt marmorerade ådror i den torkade leran, imponerande fälgdimensioner på den helgvilande gula traktorn med begynnande rostbekymmer och de subtila färgskiftningarna i de tusentals grästuvor som i lagom takt passerades. 

    

Inne i en liten skogsdunge fick jag plötsligt korn på en i solen vackert skimrande fasan-hanne som verkade vara ute på en högst slumpmässig jakt efter något eller någon. Lite längre fram blev jag helt utan anledning ordentligt utskälld av ett kanadensiskt gås-par som hade något jävelskap för sig i en vattensamling bakom en vassrugge jag oskyldigt tassade förbi. Det var en rejäl avhyvling som plötsligt fick mig att tänka på uttrycket ”att ha en gås oplockad med någon”. 

Hur gammalt är det där ordstävet egentligen? Var kommer det ifrån och varför hänger det fortfarande i? Mig veterligen är det nuförtiden väldigt få i landet som plockar gäss. Och förmodligen ännu färre som kanske borde göra det men som, till någon annans förtret, väljer att inte göra det. Är det inte dags att pensionera det där uttrycket en gång för alla och ersätta det med något av modernare snitt? Något som människor av idag verkligen kan relatera till. 

Vad sägs om ”att ha en diskmaskin o-urplockad med någon”? Det känns för mig absolut mer relevant och verkligen något som ligger i tiden, något som faktiskt vore mycket enkelt att (åtminstone med nanoteknikens och optikens hjälp) skarpögt kunna iakttaga. Eller?

/Hr Snikkel