Sitter och leker. Som jag ofta gör. Vissa skulle kanske kalla det jag sysslar med för ”jobb”, men jag ser det mer som en lek. En lek med ord och bilder, med tankar, känslor, ridåer, ljus och en och annan bisats.

Mitt i allt lekande stannar jag plötsligt upp. Rycks ur min lekbubbla och finner mig själv sittandes med stel blick och halvöppen mun. Blev jag störd av något? Av någon? Eller vad hände? Kom jag kanske av mig? Är leken slut nu?

Efter den lilla och högst ofrivilliga pausen i skapandet blinkar jag till och kan fortsätta. Nu mer intensivt, mer levande och på ett djupare plan än innan avbrottet. Och då slår det mig. Jag tror jag vet vad som hände. 

Jag kom inte alls av mig, jag kom på mig!

Älskar när det händer.

/Hr Snikkel