Zombies kein Frühstück brauchen

Hoppar av tåget, hänger väskan över vänsteraxeln, knatar längs perrongen innan jag släntrar in på stationen och förbi kaféet för att där köpa mig en finkaffe. Ser frukosterbjudandet – kaffe & varm cream cheese bagel för bara en tjuga mer än den kopp jag siktat in mig på. Taget. Även om jag redan ätit en förstafrukost på hemmaplan.

Glider med en julmönstrad kaffemugg i ena handen och en liten bagel-påse i den andra ut ur stationsbyggnaden genom de automatiska dörrarna som en av alla de åtta-till-fem-arbetande zombier som passerar här varje vardag. Samma tid. Samma kompassriktning. Samma tomma blick.

Noterar den tiggande kvinnan med de fantastiskt snälla och vackra, kastanjebruna ögonen sitta på plats med sina förmodat frusna fingrar runt sin gula plastkopp. Väcks efter någon meter ur mitt zombietillstånd, stannar upp, vänder mig om, tar ett par steg fram, överräcker påsen och säger: ”Breakfast.” innan jag fortsätter min Golgatavandring mot mitt kontorsjobb som ter sig mer och mer främmande och oviktigt för varje dag…

Guten Morgen.

/Hr Snikkel

3 reaktioner på ”Zombies kein Frühstück brauchen

  1. Två tankar:

    Arbete som arbete.
    Zombierna är på väg till sina jobb och kvinnan är mitt uppe i sitt. (Ty om det inte är ett hårt jobb att sitta och frysa en hel dag så vad är det annars. Och jag är inte heller övertygad om att hon trots sin usla lön gör så mycket mindre nytta än andra knegare. En tanke som möjligen också slår den väckte zombien sist i inlägget).

    Givandets psykologi.
    Med den förmånligt erbjudna och inköpta påsen i sin hand känner zombien plötsligt att någon behöver den bättre än han, och han behöver bara stanna till och böja sig ner för att göra gott. Tillfället gör inte bara tjuven utan också hans motsats, och själv funderar jag över varför jag ibland ger en slant till en tiggare men oftast inte. Kanske ska jag vara rädd om min osäkerhet, ty jag ser hellre irrationell halvsanning än rationell lögn.

    Gilla

  2. Så länge man kan vakna ur sömngångartillståndet, se människor, agera på medkänsla och reflektera över knegets mening tror jag att det finns hopp. Jag tror också på att ruska lite på övriga zombier då och då. Både för deras och egen skull. Ett leende i morgonsrusningen lyfter både själ och hjärta.
    Gott nytt år, Hr Snikkel!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s