Obekant bekantskap

Jag vaknar i okänd säng i ett välbekant rum. Försöker tvätta gruset ur ögonen med obekant tvål i en dusch jag så väl känner igen. Dricker mitt kaffe, äter min smörgås, far iväg på cykeln längs en sträcka jag skulle kunna rita i sömnen. Parkerar den gamla, nötta stålhästen på en plats jag aldrig ställt den förr, kliver över gatan till ett mycket bekant, tillika lilafärgat, tåg stadigt placerat längs perrongen som så många gånger förr. Med en hel minut till godo äntrar jag vagnen, ser mig omkring. Väljer att gå vänster som omväxling. Bekant doft, bekant inredning, nya ansikten. Som jag förklarar med ordet ”höstlovsvecka”. Många som tagit ledigt, många som gör utflykter. Två av de nya ansiktena pratar på ett bekant språk jag är väldigt ovan vid att höra. Inte ofta det germanska språket pratas på ett pågatåg i min lilla svenska hemstad. Lyssnar, lär och funderar på vem som konstruerade detta språk en gång i tiden och vad det var tänkt att fylla för syfte att sätta verbet sist i varje mening. Det ena ansiktet ser väldigt typiskt tyskt ut. Prytt med glasögon utan synliga bågar. Korrekt. Neutralt. Trist.

Vänder mig om och tittar ut på landskapet som far förbi i 160 kilometer i timmen. Förvånas över det faktum att något så bekant plötsligt kan kännas så nytt och spännande. Det är som att jag idag lyckas betrakta åkrarna och träden på ett helt nytt sätt. Ser mönstren som lantbruksmaskinerna skapat under sina framfarter över fälten och drömmer mig bort till nya, okända, exotiska platser där något stort, intressant fotoprojekt väntar på att förverkligas. Jag ler inombords och känner att framtiden känns ljus. Och att det här nog kommer att bli en bra dag, trots det stundande gruppmötet som jag väldigt mycket behöver förbereda då jag kommer fram till kontoret. Hör det bekanta plinget i högtalarsystemet och den bekanta och något enerverande rösten ropa ut nästa station…

Fan. Fel håll.

Kliver av välkänt tåg ut på okänd perrong. Betongen känns lika hård som på andra, mer bekanta perronger, vinden blåser minst lika kallt. Jag är ensam. Jag är tyst. Till skillnad från måsarna som högljutt cirkulerar över fälten i jakt på frukost.

Väntar på ett tåg att ta mig tillbaka. En halvtimme kan gå fort. Men också väldigt långsamt.

/Hr Snikkel

2 reaktioner på ”Obekant bekantskap

  1. En obekant bekantskap visar sig även Hr Snikkel vara för mig. Det gläder mig att någon ännu håller bloggarnas fana högt, och så mycket mer glädjande att det är du. Förhoppningsvis ska jag snart bekanta mig med Snikkelbeckers ännu bekant obekanta värld.

    Liked by 1 person

  2. Bekant. Och ändå obekant. Det här bir en spånnande blogg att lurpassa på!
    Jag brukar (fast allför sällan än jag egentligen önskar) försöka frammana det obekanta i vardagen genom att bryta vanor. Borsta tänderna med fel hand, sitta på en annan stol i lunchrummet. Världen kan verkligen se helt annorluna ut om man håller tandbordetn i vänster hand!

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s