Mayonesa invisible

Sitter i den lilla soffan i lägenheten och sköljer ner kvällsmålet med ett glas lokalt Rioja och tänker med ett leende tillbaka på lunch-showen som jag fick uppleva idag. Smög nämligen ner till ett riktigt coolt ställe mitt i stan som min hyresvärd tipsade om igår, en restaurang på en ”gömd” innergård som man måste känna till för att hitta till, la casa invisible.

Gick in i den trånga gränden, genom porten och tittade in. Olika sorters exotiska träd som bildade ett grönt, skönt och naturligt tak, schysst grafitti på väggarna, intressant och avspänt folk (förmodligen mest locals) vid borden, en del dreads, nån keps, ett par skägg, två lunchpausande ölleverantörer.

Tog mig över den stensatta gården och fram till den lilla baren och beställde dagens rätt, en trerätters “menu del dia”. Den coola bohem-snubben på andra sidan disken med en penna bakom örat ställde en del rappa motfrågor och lät mig treva mig fram bland de spanska glosorna som for runt uppe i skallen. Han ansträngde sig icke nämnvärt för att göra sig bättre förstådd där han matade på med sin laid-back och i mitt tycke lite slarviga Andalusien-spanska. Men, så ska det ju vara när man är ute och far. Det är så vi vill ha det. Ta den spanska bohem-tjuren vid hornen bara och öva, öva, öva.

IMG_3795

Jag gick och satte mig vid ett bord, njöt av atmosfären och kände att hungern nu i allra högsta grad var närvarande. Förrätt och huvudrätt serverades relativt klanderfritt. Eller.. Ja, jo, de serverades i varje fall. Även om den senare inte hittade rätt adress förrän den coole kyparens hjälpreda förstått att det var den långe gringon vid bordet snett bakom det största trädet som skulle ha den. En gringo han lyckades hitta först när gringon i fråga ställde sig upp och pekade på sig själv.

Det som serverades var både vällagat och smarrigt och gringon lät sig väl smaka.

Sen blev det dags för rätt numero tres. Jag hade (för första gången i mitt liv) beställt sojayoghurt till efterrätt. Det var nämligen typ det enda jag kunde tyda av det som var nedklottrat under ”Postres” (desserter) på den svarta tavlan framme vid baren som utgjorde menyn på etablissemanget.

En liten skål med sojayoghurt anlände. Tackar. Satt och skrev när skålen kom, avbröt skrivandet, tog en rejäl sked.

Oj…

Tvekade om jag verkligen skulle svälja eller använda askkoppen på bordet som spott-dito. Jag svalde, satte tillbaka skeden i skålen, fortsatte skriva.

Efter ett tag kom den coola kyparen tillbaka och denna gång tilltalade han mig direkt på engelska – vilket var förvånade då vi ju hade haft lite help-yourself-språkkurs tidigare utan något som helst fusk i form av engelska stödord …

Cool kypare: ”You didn’t taste it, did you?”

Förvirrad gringo: ”Well, yes, but it was a bit …”

Cool kypare:  ”I’m sorry. It’s not yoghurt, it’s mayonnaise! Wrong bowl.“

Förvirrad (och på något vis lättad) gringo: ”Ah, no wonder …”

En stund senare kom den riktiga desserten. En ”smula” skillnad måste jag tillstå. Mycket gott! ¡Muy sobreso!

La vida es como un cuenco de postre – nunca sabes qué te va a tocar! 

/Hr Snikkel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s