Det piper. Och piper. Och piiiiiper. Frenetiskt. Ett pip i sekunden. I oändlighet. Åtminstone känns det så. Ett pip för att varna? För att kalla på uppmärksamhet? För att indikera att något är fel? Eller i syfte att försätta pendlarna i ett tillstånd av irreversibelt vansinne?

Jag pratar om de lila Pågatågen som trafikerar det skånska järnvägsnätet. Och om det obegripliga dörrstängningspipandet. Pip, pip, pip …

Men, hallå! Ett pip när en tung tågvagnsdörr håller på att stängas igen är väl inget konstigt? kanske du tänker. Ett varnande pip för att uppmärksamma tågresenärerna på en förestående klämrisk är ju faktiskt riktigt vettigt! tänker du säkert också.

Absolut! Kunde inte hålla med dig mer. Låt pipet ljuda så mycket och så högt det bara går under tiden som dörrarna går igen. Det vore både vettigt och logiskt. Men, det är inte det jag talar om eller förundras över.

Nej, det jag pratar om är det obegripliga pipandet som ljuder efter det att dörren gått igen. Pip, pip, pip, pip, … i en hel minut. Varje gång en av tågets dörrar stängs. Ja, ni läste rätt. Efter att den stängts. Ett idogt pipande med en volym som i vissa fall, på vissa tåg, förmodligen tangerar värsta hårdrockskonserten, dock utan catchiga riff eller läckra melodislingor. Ett entonigt, enstämmigt och enastående enerverande pip.

Vad handlar det om? Vad ska det vara bra för? Var är logiken? Jag förstår inte.

Finns det verkligen ingen liten vipp-kontakt gömd någonstans i förarhytten som stänger av eländet? Om så, och om någon lokförare eller tågvärd hittar den – och vippar den till läge ’från’ – skulle jag och sannolikt många med mig vara denne superhjälte för evigt tacksam.

Pip.

/Hr Snikkel