Ett trevligt sms ramlar in i luren.

Min goda vän är på genomresa i byn. På väg efter att varit ute och farit i något oklart ärende.

”Hungrig? Tips på ställe i staden din? Om 30 minuter?”

Tre ”Ja!” och ett restaurangnamn som svar. En halvtimme senare ses vi. Vad trevligt! Det var ett tag sedan.

Förr om åren träffades vi ofta. Ja, dagligen faktiskt. Kollegor. Som blev och fortfarande är väldigt goda vänner. Låt oss kalla henne A. Nu i min stad tillsammans med make, B. Och dotter, C. Eller kanske D? Jo, det låter trevligare och något mer olinjärt. Precis som Snikkel vill ha det.

Min goda vän är ett antal år yngre än jag. Faktiskt en hel medeltonåring yngre. Ett faktum som givetvis både konstaterats och diskuterats genom åren, men aldrig lagts särskilt stor vikt vid. Ålder är ju bara en siffra och allt det där. Det spelar ju liksom ingen roll. Vi trivs och har alltid trivts i varandras sällskap. Alltid haft så mycket att säga varandra.

Nu sitter vi och trivs vid ett hörnbord på den lilla thairestaurangen, A, B, D och jag. Mot vårt bord närmar sig en käck servitris samtidigt som D börjar knorra.

⁃ Vill ni ha en barnstol? frågar den käcka.

⁃ Ja, vi kan ju prova, svarar A.

⁃ Morfar kanske vill följa med och hämta den, säger den käcka, tittar på mig och trippar iväg.

Jag reser mig långsamt. Orden ringer i öronen samtidigt som två tredjedelar av mitt bordssällskap exploderar i ett skratt som sannolikt ger utslag på diverse instrument på seismologiska institutet. Sista tredjedelen slutar knorra. Stirrar istället storögt på mig. Och ler.

Det gör förmodligen inte jag.

/Hr ”Morfar” Snikkel