En dimmig våghals

När den krispigt, fuktiga dimman lägger sig som en påminnelse om höstens antågande i den alltmer påtagliga vardagen funderas det väldigt mycket i den olinjärt kaosartade Snikkelbeckska skallen. Om att våga. Vaga, väga, våga.

Om att våga vara naken. Inför sig själv och andra. Att våga blotta sig och visa sina sanna färger. Och att våga klä sig i det finaste man har. Att våga vara vacker, att våga sträcka på sig, att våga vara lång, våga vara stor. Att våga ställa de frågor man vill ha svar på, att våga svara och att våga bjuda. På sig själv, av sig själv. Bjuda till, bjuda in. Att våga ge, att våga se.

Att våga sträcka ut sina händer till de som behöver, de som kämpar för att komma i land. Att våga öppna sin dörr och bjuda hem. I all sin vågligt vackra nakenhet.

Jag vågar! Gör du?

Dimma

/Hr Snikkel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s