Sargen släppt

Ett nytt kapitel har inletts i sagan om Snikkelbecker Media och dess ägare. Trygghetssargen har släppts, storbolagsblåstället lagts på hyllan och Hr Snikkel-dräkten dragits på. Batteriet är nyladdat, kaffet nybryggt, glasögonen putsade och ”Lycka till”-pennan fylld till bredden av ivrigt bläck – både rött och svart. Fingrarna redo att dansa till tangenternas smattrande – och vice versa. Hr Snikkel redo att ge sig ut, ge sig av och ta sig an både sina egna och sina kunders texter. 

Knivskarpa iakttagelser

Små, slemmiga och noggrannt tillslipade bitar gladpack sitter fastklistrade på ett par blåfärgade hornhinnor. En revolution i nanoteknikens spår som skapat mycken glädje för många skumögda människor genom åren och som nu äntligen funnit sin väg även till min något suddiga och konturlösa värld. En värld som den senaste veckan genomgått en optikens metamorfos för att nu kunna uppfattas som extremt tydlig och detaljrik och som fått de mest vardagliga aktiviteter och ting i mitt liv att anta en helt ny knivskarp dimension. 

Som på dagens löptur över välkända marker då det genom nämnda gladpacktunna linser iakttogs en icke sinande ström av nya mönster, nya vyer, nya knivskarpa detaljer som fick mig att både häpna och njuta. Av magnifikt marmorerade ådror i den torkade leran, imponerande fälgdimensioner på den helgvilande gula traktorn med begynnande rostbekymmer och de subtila färgskiftningarna i de tusentals grästuvor som i lagom takt passerades. 

    

Inne i en liten skogsdunge fick jag plötsligt korn på en i solen vackert skimrande fasan-hanne som verkade vara ute på en högst slumpmässig jakt efter något eller någon. Lite längre fram blev jag helt utan anledning ordentligt utskälld av ett kanadensiskt gås-par som hade något jävelskap för sig i en vattensamling bakom en vassrugge jag oskyldigt tassade förbi. Det var en rejäl avhyvling som plötsligt fick mig att tänka på uttrycket ”att ha en gås oplockad med någon”. 

Hur gammalt är det där ordstävet egentligen? Var kommer det ifrån och varför hänger det fortfarande i? Mig veterligen är det nuförtiden väldigt få i landet som plockar gäss. Och förmodligen ännu färre som kanske borde göra det men som, till någon annans förtret, väljer att inte göra det. Är det inte dags att pensionera det där uttrycket en gång för alla och ersätta det med något av modernare snitt? Något som människor av idag verkligen kan relatera till. 

Vad sägs om ”att ha en diskmaskin o-urplockad med någon”? Det känns för mig absolut mer relevant och verkligen något som ligger i tiden, något som faktiskt vore mycket enkelt att (åtminstone med nanoteknikens och optikens hjälp) skarpögt kunna iakttaga. Eller?

/Hr Snikkel

Snikkel tar ton

…eller (som texten hette då den skickades till de två konkurrerande lokaltidnings-redaktionerna):

Lunch i Hässleholm – nu ett ännu sorgligare kapitel

Ett redan sorgligt lunchutbud i lilla Hässleholm fick sig ännu en törn när Hotell Statt under julledigheten bestämde sig för att förvandla den enda restaurang i hela staden som serverar (eller, förlåt, serverade) vällagad, varierande och välsmakande husmanskost från grunden till en stationär pastavagn.

Jag talar om restaurang Norra Station. Jag talar om att det från och med förra veckan enbart serveras enkla pastarätter där. Och jag talar om lunchrestaurangskatastrofen i resten av staden.

Det ställe som Hotell Statt-imperiet nu hänvisar oss hugade lunchgäster till är en av serveringarna inrättade i Kulturhuset, ”Nyfiket”. Ett ställe som erbjuder fabriksbakade kakor, överprisad läsk på flaska, grillade mackor, varma pajer och ”Dagens lunch”.

Som ”dagens” finns det varje vardag en rätt att välja på och, gudbevars, därtill ett salladsbord med diverse grönsaker att välja bland. Dock utan någon större finess – till skillnad från de fantasirikt välkomponerade och fantastiskt välsmakande sallader som serverades på andra sidan järnvägen, borta på Norra Station.

Serveringsformen är självbetjäning från stora tråg enligt någon ”ta tills du skäms”-princip. Ingen direkt finess här heller utan det känns mer som att hamna vid ett kollektivt utfodringsbord med trångt om utrymme då det är dags att lägga upp det som bjuds.

Men, den torftiga serveringen och trängseln kring de stora matkärlen är inte det värsta. Inte alls. Nej, det är utan tvekan kvaliteten och smaken på det som ligger i de där trågen. Eller rättare sagt: avsaknaden av bådadera. Antingen smakar det i stort sett ingenting, eller så är rätten rejält översaltad och/eller fullständigt sönderkryddad.

Som idag, när det för åttiofem kronor bjöds på ”Honungsglaserade revben med rostade rotfrukter” till lunch. Det lät ju faktiskt riktigt smarrigt då jag läste på menyn, men visade sig vara något helt annat. Det som mötte mig var en illa framförd och svulstigt bombastisk salt- och peppar-symfoni framförd av musikskolans förstaårselever som knappt lärt sig vilket som är bak och fram på de instrument de fått i sina händer.

De ”honungsglaserade revbenen” var i själva verket stora, kraftiga och färglösa köttstycken av gris som simmade omkring i ett djupt tråg av köttvätska och nästan perverst överdrivet saltat vatten. De rostade rotfrukterna – potatis, morötter och palsternacka – trängdes i granntråget i alla möjliga och omöjliga former. Det var både tunt skivat, tjockt skivat, enkelt klyftat och grovt hackat. Vilket fick den uppenbara följden att konsistensen på det ”rostade” var minst sagt varierande. Från ”mos” till al-dente. Och så var det det här med kryddningen. Mängden svartpeppar som använts för att ”piffa” till potatis/morot/palsternacksanrättningen måste vara något slags världsrekord. Eller i alla fall nationellt.

Jag tror inte det kommer som en överraskning när jag skriver att dagens lunch inte direkt kvalade in som en av de bättre jag ätit, tvärtom. Det kommer säkert inte heller som en chock att jag just nu, i skrivande stund har en törst som är svår att släcka – oavsett vattenmängd – på grund av det, minst sagt, kraftigt saltade köttet och en begynnande magknip från all grovmalen svartpeppar.

Och under fällknivs-magknip-attackerna ångrar jag gruvligt mitt val av lunchställe. Men, i den här lilla staden, vad finns det för alternativ för den som letar efter vällagad, välsmakande och nyttig husmanskost serverat med både finess och därtill en fräsch salladsbuffé? Och snälla, säg inte ”Farozon”! De lider nämligen av liknande problem vad gäller kvaliteten som Nyfiket och passar nog bäst under Gula Sidorna-rubriken ”Mest kalorier för pengarna serverat i gigantiska tråg med rejäla slevar”.

Snälla Hotell Statt, låt ”fransosen” och övriga duktiga kockar på Norra Stations restaurang få släppa de påtvingade pastaslevarna och återgå till det de i så många år bevisat att de verkligen kan – laga riktigt bra mat!

/Hr Snikkel

Update: Lokalblaskorna tyckte tydligen att det var på sin plats att någon skriftligen uppmärksammade lunchkatastrofen i lilla jobb-staden…

Nsk lördag 23/1:


Ksdbladet måndag 25/1:

Den ofrivilliga rödpennan

I samma ögonblick mina ögon riktas mot en text sätts en för mig helt naturlig och nästan omedelbar process igång. Blixtsnabba signaler skickas genom nervsystemet samtidigt som de skrivna orden på sin väg mot näthinnan passerar genom ett obevekligt rättstavnings- och grammatikfilter.

Ologiska ordföljder, ord i fel tempus, genus eller kasus och innovativt stavade glosor höjer sig likt kraftigt lysande reliefer från ytan på vilken de är nedtecknade och får den virtuella rödpennan att dansa fram och markera dem i en gest lika precis och självklar som den hårt drillade ballerinans inövade rörelser i en vackert framförd pas de deux.

Det genereras absolut ingen skadeglädje i den automatiska och något udda aktiviteten. Mer en tillfredsställelse att avlusningen av verket går framåt och att kommande läsare med samma genetiska gåva (eller defekt?) kan koncentrera sig mer på innehållet och inte behöver snubbla på de små misstag som smugit sig in i välskriven och njutbar dikt eller prosa.

Förmågan att omedelbart upptäcka minsta ogräs i en annars näst intill perfekt och välskött matta skulle kunna ses som en förbannelse och innebära en uppenbar risk att bli utpekad som en pedant, manisk och ofelbar besserwisser, men jag väljer att se det annorlunda. Det handlar om att hjälpa, även om det kanske inte uppskattas av alla. Det finns med all säkerhet individer som inte ser felen, som inte bryr sig om felen, som betraktar dem som pikanta inslag i helheten och som en påminnelse om att ingen och inget varken är, kan eller bör vara perfekt.

Men jag ser dem och jag ställer gärna till rätta. Varje stucken maskros, varje utplånad kvickrot ger mig momentan ro och bidrar sannolikt till en mer långvarig tillfredsställelse och sinnesfrid.

Kalla mig korrekturkonstapel och du gör mig stolt.

Ge mig en text att granska och jag kommer vara dig för evigt tacksam.

/Hr Snikkel

 

Zombies kein Frühstück brauchen

Hoppar av tåget, hänger väskan över vänsteraxeln, knatar längs perrongen innan jag släntrar in på stationen och förbi kaféet för att där köpa mig en finkaffe. Ser frukosterbjudandet – kaffe & varm cream cheese bagel för bara en tjuga mer än den kopp jag siktat in mig på. Taget. Även om jag redan ätit en förstafrukost på hemmaplan.

Glider med en julmönstrad kaffemugg i ena handen och en liten bagel-påse i den andra ut ur stationsbyggnaden genom de automatiska dörrarna som en av alla de åtta-till-fem-arbetande zombier som passerar här varje vardag. Samma tid. Samma kompassriktning. Samma tomma blick.

Noterar den tiggande kvinnan med de fantastiskt snälla och vackra, kastanjebruna ögonen sitta på plats med sina förmodat frusna fingrar runt sin gula plastkopp. Väcks efter någon meter ur mitt zombietillstånd, stannar upp, vänder mig om, tar ett par steg fram, överräcker påsen och säger: ”Breakfast.” innan jag fortsätter min Golgatavandring mot mitt kontorsjobb som ter sig mer och mer främmande och oviktigt för varje dag…

Guten Morgen.

/Hr Snikkel

Obekant bekantskap

Jag vaknar i okänd säng i ett välbekant rum. Försöker tvätta gruset ur ögonen med obekant tvål i en dusch jag så väl känner igen. Dricker mitt kaffe, äter min smörgås, far iväg på cykeln längs en sträcka jag skulle kunna rita i sömnen. Parkerar den gamla, nötta stålhästen på en plats jag aldrig ställt den förr, kliver över gatan till ett mycket bekant, tillika lilafärgat, tåg stadigt placerat längs perrongen som så många gånger förr. Med en hel minut till godo äntrar jag vagnen, ser mig omkring. Väljer att gå vänster som omväxling. Bekant doft, bekant inredning, nya ansikten. Som jag förklarar med ordet ”höstlovsvecka”. Många som tagit ledigt, många som gör utflykter. Två av de nya ansiktena pratar på ett bekant språk jag är väldigt ovan vid att höra. Inte ofta det germanska språket pratas på ett pågatåg i min lilla svenska hemstad. Lyssnar, lär och funderar på vem som konstruerade detta språk en gång i tiden och vad det var tänkt att fylla för syfte att sätta verbet sist i varje mening. Det ena ansiktet ser väldigt typiskt tyskt ut. Prytt med glasögon utan synliga bågar. Korrekt. Neutralt. Trist.

Vänder mig om och tittar ut på landskapet som far förbi i 160 kilometer i timmen. Förvånas över det faktum att något så bekant plötsligt kan kännas så nytt och spännande. Det är som att jag idag lyckas betrakta åkrarna och träden på ett helt nytt sätt. Ser mönstren som lantbruksmaskinerna skapat under sina framfarter över fälten och drömmer mig bort till nya, okända, exotiska platser där något stort, intressant fotoprojekt väntar på att förverkligas. Jag ler inombords och känner att framtiden känns ljus. Och att det här nog kommer att bli en bra dag, trots det stundande gruppmötet som jag väldigt mycket behöver förbereda då jag kommer fram till kontoret. Hör det bekanta plinget i högtalarsystemet och den bekanta och något enerverande rösten ropa ut nästa station…

Fan. Fel håll.

Kliver av välkänt tåg ut på okänd perrong. Betongen känns lika hård som på andra, mer bekanta perronger, vinden blåser minst lika kallt. Jag är ensam. Jag är tyst. Till skillnad från måsarna som högljutt cirkulerar över fälten i jakt på frukost.

Väntar på ett tåg att ta mig tillbaka. En halvtimme kan gå fort. Men också väldigt långsamt.

/Hr Snikkel

En dimmig våghals

När den krispigt, fuktiga dimman lägger sig som en påminnelse om höstens antågande i den alltmer påtagliga vardagen funderas det väldigt mycket i den olinjärt kaosartade Snikkelbeckska skallen. Om att våga. Vaga, väga, våga.

Om att våga vara naken. Inför sig själv och andra. Att våga blotta sig och visa sina sanna färger. Och att våga klä sig i det finaste man har. Att våga vara vacker, att våga sträcka på sig, att våga vara lång, våga vara stor. Att våga ställa de frågor man vill ha svar på, att våga svara och att våga bjuda. På sig själv, av sig själv. Bjuda till, bjuda in. Att våga ge, att våga se.

Att våga sträcka ut sina händer till de som behöver, de som kämpar för att komma i land. Att våga öppna sin dörr och bjuda hem. I all sin vågligt vackra nakenhet.

Jag vågar! Gör du?

Dimma

/Hr Snikkel